Här presenterar vi de äldsta träd vi känner till i Sverige

Sveriges äldsta tallar

De två äldsta svenska tallar (Pinus sylvestris) som har åldersbestämts är över 700 år gamla. Den yngre växer i Muddus nationalpark i Norrbottens inland och grodde på 1270-talet.

Sveriges äldsta tall är en kusttall i Hälsingland som är ca 30 år äldre (bilden). Den är alltså omkring 760 år gammal.

Tallarna har kunnat åldersbestämmas genom att borrkärnor tagits ut och årsringarna räknats. Båda tallarna har påverkats av brand vid flera tillfällen.

Sveriges äldsta granar

Det finns två granar (Picea abies) som konkurrerar om att ha de äldsta granstammar som åldersbestämts i Sverige och Nordeuropa. Det äldsta granträdet upptäcktes vid Nakafjäll i Västerbotten år 1999. Det var då minst 590 år gammalt, kanske mer än 620 år. Gammelgranen (bilden) hade en omkrets i brösthöjd på 1.6 meter. Tyvärr har den dött och fallit sedan dess.

Den andra kandidaten är en granstam i en flerstammig drygt meterhög krypgran, på kalfjället Storsnasen i Jämtland. Stammen hade 608 årsringar när den avverkades 1998.

För några år sedan hittades en ca 10 meter hög gran utanför Muddus nationalpark i Norrbotten. I brösthöjd innehöll den 517 årsringar. Det innebär en trolig ålder på mellan 550 och 600 år. Det är annars extremt ovanligt med fynd av trädformiga granar som är äldre än 400 år.

Grangrenar som kommer i kontakt med marken kan slå rot och bilda s k avläggare. På karga och vindpinade platser växer granarna inte uppåt utan längs med marken. Genom att bilda avläggare kan en sådan krypgran överleva som en klon (se nedan). Om klimatet blir mildare kan den börja växa uppåt och utveckla frösättande granträd.

Upp till drygt 9 500 år gamla subfossil av gran, åldersbestämda med kol-14-analys, har hittats i marken under krypgranskloner i den sydliga fjällvärlden. Dessa fynd tyder på att grankloner kan bli mycket gamla. Kanske lever det ännu individer som grodde då isen fortfarande täckte stora delar av Sverige!

Sveriges äldsta enar

Enligt uppgift avverkades på 1980-talet en stam med nästan ettusen årsringar i en enbuske (Juniperus communis) vid Torneträsk. Andra uppgifter talar om ett 900-årigt fynd på en fjälltopp i Lappland och en 840 år gammal en från Sarek. Dessa enar har därmed de äldsta åldersbestämda stammarna av en trädart i Sverige.

Även om enen i norr bara blir en buske kan den i södra Sverige utvecklas till ett träd, mer än 10 meter högt och med en stamomkrets på över 1 meter. I söder blir den knappast så gammal som i fjälltrakterna eftersom det bistra klimatet i norr gör att enbuskarna växer långsamt och blir lågväxta – två egenskaper som brukar utmärka riktigt gamla träd och buskar.

Sveriges äldsta hassel

I Bunge på norra Gotland har hasselbuskar i ett änge under lång tid skotthuggits med några års mellanrum. Buskarna har bildat myrstackslikande socklar från vilka mängder med skott och klena stammar skjuter upp. Från en sådan sockel har prov tagits på förna som med kol-14-metoden åldersbestämts till 3 000 år. Det är möjligt att enskilda hasselbuskar verkligen kan ha överlevt så länge då nya skott och rötter i ett samspel ersätter de som dör och hasselbusken växer vidare på resterna av sig själv.

Gammal hassel i Bunge

Sveriges äldsta parklindar

När det gäller träd som människan fört in till Sverige så är det kanske de här två parklindarna (Tilia vulgaris), Kristinas lind på Grönsöö och Kristinas lind vid Svartsjö slott som är äldst i Sverige. De har planterats i slottens trädgårdar på 1620-talet. Parklinden är en korsning mellan skogslind (Tilia cordata) och bohuslind (Tilia platyphyllos).

Sveriges äldsta ek

Ekar (Quercus) kan bli mycket gamla. Gamla ekar är oftast tunnväggiga, med hålrum ända ut i grenarna. Årsringar går därför sällan att räkna långt tillbaka i tiden. Ekars ålder brukar därför uppskattas utifrån deras växtplats, storlek och vitalitet. Ibland går det att använda gamla uppgifter om ett träds omkrets för en åldersuppskattning.

Kvilleken, eller Rumskullaeken som den också kallas, har bedömts vara mellan 800 och 1 000 år gammal. Detta gör dess stam till den äldsta kända levande trädstammen i landet.

	Kvilleken – Sveriges kanske mest kända gamla träd

Om träds ålder

Några saker kan vara värda att fundera på när vi diskuterar gamla träds ålder.

De minsta kan vara de äldsta. En växtart som under gynnsamma omständigheter kan producera över 50 meter höga träd kanske ger upphov till riktigt gamla individer bara som småväxta träd eller i buskform. Långsamväxt tät ved, kallt klimat och litet vindfång gynnar ett långt liv.

I gamla träd är den äldsta inre veden ofta murken och kanske helt borta. Exempelvis så är grova gamla ekar som tomma tunna skal av ved och bark som omsluter ett stort hålrum. En ek kan bli flera hundra år. Träd där den gamla veden har försvunnit är förstås svåra att åldersbestämma.

Ett träd består av ett rotsystem med en eller flera vedartade stammar. Ofta ser vi flerstammiga träd dela sig i enskilda stammar ovanför marken men hos vissa trädarter, som t ex asp, kan trädet expandera utåt med hjälp av mer eller mindre underjordiska jordstammar, så att nya trädstammar kan växa upp ur marken en bit ifrån varandra. För att få veta om dessa stammarna är självständiga träd eller delar av samma individ blir vi tvungna att undersöka rotsystemet.

För sådana trädarter som kan överleva och föröka sig i ett växelspel mellan stammar, rotskott och avläggare så blir åldersdiskussionen särskilt intressant. Yngre stammar växer upp och gamla stammar dör, liksom de gamla rötterna. Med tiden ruttnar de fysiska förbindelserna mellan olika delar av trädet. Vi får då en klon av fysiskt åtskilda individer, men med samma ursprung, ålder och arvsanlag.

Eftersom alla fysiska individer i en klon delar arvsanlag med varandra ingår de i en och samma genetiska individ. Även om trädstammarna i en klon är unga kan de individer som de ingår i vara mycket gamla, räknat från sin gemensamma groning.

Av ovanstående kan vi dra slutsatsen att ett gammalt träd kan vara mycket äldre än sin ved.